Starkare ledarskap krävs av EU – för klimatets skull

Europakrönikan 16-17 december 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Under förra veckans EU-toppmöte skrevs nya kapitel i tre frågor som blivit riktiga långkörare:
För nästan två år sedan beslutade EU:s ledare om historiska klimatpolitiska målsättningar.
För ett år sedan skrev de under det nya Lissabonfördraget.
Och för drygt ett år sedan syntes de första tecknen på den finansiella krisen.
Under toppmötet i torsdags och fredags fattade EU:s stats- och regeringschefer avgörande beslut i alla dessa tre frågor.
För att mota den ekonomiska krisen godkändes ett gigantiskt krispaket värt 2.000 miljarder kronor.
Irland, som i en folkomröstning i somras röstade nej till Lissabonfördraget, har fått garantier för att varje medlemsland får behålla en kommissionär, och för att irländska hjärtefrågor som rör skattepolitik, sociala och etiska frågor (läs abort och äktenskap för homosexuella) inte ska påverkas av EU:s regler. Redan har 26 länder ratificerat Lissabonfördraget, och förhoppningsvis kan det träda i kraft i slutet av 2009.

Men det var klimatuppgörelsen som var den i särklass viktigaste frågan på dagordningen. Målet som sattes för två år sedan var att till år 2020 ska unionens koldioxidutsläpp minska med 20 procent, energiförbrukningen minska med 20 procent och andelen förnyelsebar energi öka till 20 procent av den totala energianvändningen.
Den djupa ekonomiska krisen har gjort det betydligt svårare att mejsla ut detaljerna i hur dessa mål ska uppnås och hur bördan ska fördelas mellan medlemsländer och industrisektorer. Men nu har EU-ledarna trots allt visat att de kunde nå en uppgörelse.

Men det hade ett högt pris. Klimatpaketet har fått mycket kritik för att vara alltför urvattnat.
Flera medlemsländer sökte eftergifter av rädsla för att klimatåtgärderna skulle skapa arbetslöshet och spä på recesssionen. Särskilt Tyskland, Polen och Italien satte käppar i hjulen.
Det har lett till stora eftergifter åt den tunga industrin och till ”nya” medlemsländer i östra Europa. Alltför stor del av utsläppsrätterna ska delas ut gratis, något som undergräver systemet med utsläppsrätter. En stor del av EU-ländernas utsläppsminskningar ska också få göras i utvecklingsländer, vilket fått stor kritik.
Betyget kan inte bli mer än med nöd och näppe godkänt. Trovärdigheten i EU:s klimatpolitik har fått sig en törn.
Men sett ur ett globalt perspektiv är EU:s klimatpaket trots allt ett stort steg framåt. Det är betydelsefullt.
EU behöver inte bara en bra klimatpolitik för att minska utsläppen på den egna kontinenten. EU behöver också vara ett föredöme i världen, och en drivkraft i det globala klimatarbetet.
Det blir Sverige som under det svenska EU-ordförandeskapet nästa höst får ta på sig ledartröjan för att nå ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn i december 2009.
Men det krävs också att samtliga 27 medlemsländer visar ett starkare ledarskap i klimatfrågan, och inte bara försöker skydda de egna ekonomierna. Det behövs, om USA, Kina, Indien och Brasilien ska kunna övertalas under de komplicerade klimatförhandlingar som väntar det närmaste året.

Marianne Ekdahl