Finanskrisen visar att euron behövs

Europakrönikan 4-5 november 2008

Den finansiella krisen har gjort det uppenbart att Danmark måste gå med i euro-samarbetet. Den analysen gjorde Danmarks premiärminister förra veckan:
- Euron ger politisk och ekonomisk stabilitet i Europa, och den pågående finansiella krisen gör det tydligt att Danmark måste gå med i euro-samarbetet, sade Anders Fogh Rasmussen när Europa liberala partier samlades till kongress i Stockholm.
En ny folkomröstning om EMU-medlemskap ska hållas före 2011.
Under finanskrisen har styrkan i den gemensamma valutan blivit tydlig. Det är inom euro-samarbetet som det funnits ledarskap att styra Europa genom den värsta krisen. Det var euroländernas räddningspaket som på allvar dämpade krisen.
Även i Polen har den finansiella krisen tvingat fram en ny debatt om euron. Premiärminister Donald Tusk och hans liberal-konservativa regering vill att Polen går med i valutaunionen 2012.

Men i Sverige tycks inte euro-frågan vara lika brännande. De borgerliga regeringspartierna har enats om att frågan inte ska upp under den här mandatperioden. Moderaterna ser dock finanskrisens verkningar som ett bevis på att euron behövs. Ja-anhängarna hade rätt, menade Fredrik Reinfeldt nyligen, och pekade på hur kronan fallit gentemot euron:
- Trots våra urstarka statsfinanser är ändå den finansiella oron av sådan magnitud att kronan nu tar stryk, sade statsministern härom veckan.
Folkpartiet är det enda parti som kräver en ny folkomröstning om euron, senast 2011. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill däremot inte ha en ny folkomröstning om det blir maktskifte 2010.

Men euro-samarbetet handlar inte bara om ekonomi. Det är i lika hög grad ett politiskt samarbete.
Utanförskap har därför ett politiskt pris. De verkligt betydelsefulla ekonomisk-politiska besluten tas mellan euro-zonens ledare, där varken Sverige eller Danmark deltar vid förhandlingsbordet.
Det framstod med all önskvärd tydlighet när ledarna för de 15 euro-länderna möttes för några veckor sedan för att anta ett historiskt räddningspaket, medan ledarna för samtliga 27 EU-länder spelade en ganska undanskymd roll.
Detta mönster kan förstärkas ytterligare framöver. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har föreslagit att denna grupp blir en permanent ”ekonomisk regering” för Europa.
Om den blir verklighet, blir den en av EU:s tyngsta maktfaktorer. Den skulle inte bara åsidosätta finansministermötena, utan delvis även toppmötena, där ledarna för samtliga 27 länder samlas.
Om idén blir verklighet skulle den röra om i Europas ekonomiska gryta rejält. Just därför kommer sannolikt motståndet att bli stort, men det är inte omöjligt att Sarkozy ändå kan driva igenom en kompromiss.
Det finns en grogrund för förändring, eftersom den djupa krisen har visat att det behövs ett starkt europeiskt ekonomiskt ledarskap. Oavsett hur ett förnyat ekonomiskt samarbete kommer att se ut, kommer ett att vara säkert: de viktiga besluten kommer att fattas inom eurozonen.
För Sverige, Danmark, Polen och de övriga länder som står utanför euro-samarbetet gäller samma enkla sanning: utanförskapet har ett pris, som kan bli för stort.
Den finanskris som drabbade Sverige i början på 90-talet bidrog till att Sverige gick med i EU. Ska den nuvarande krisen bidra till att vi vågar ta steget fullt ut, som de flesta EU-länder redan gjort?

Marianne Ekdahl