EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
20-21 november 2007
En promenadseger för den sittande regeringen. Det förutspådde många bedömare före det danska folketingsvalet förra veckan. Och så blev det också.
Anders Fogh-Rasmussens miten-höger-regering vann det tredje valet i rad. Hans parti Venstre blev till och med det största partiet.
Många anser att en förutsättning för partiets långa, obrutna maktinnehav är Venstres rörelse mot att bli ett brett mittenparti. I Danmark har vi sett samma samling i det politiska mittfältet som i många andra länder, inklusive Sverige.
Även de danska socialdemokraterna har, inte minst under den relativt nya partiledaren Helle Thorning-Schmidt, rört sig mot mitten. Trots det var valet ett bakslag för socialdemokraterna, som gjort sitt hittills sämsta valresultat.
Orsakerna är flera. En del anser att Thorning-Schmidt är en relativt svag partiledare. Många danskar har också varit nöjda med Fogh Rasmussens regering, och inte minst den goda ekonomiska tillväxten i landet. Dessutom, i ett valsystem där den sittande regeringen kan besluta om datum för parlamentsvalen, och därför välja ett tillfälle när det egna partiets opinionssiffror är höga, är det självklart lättare för en regering att få förnyat förtroende från väljarna.
Valets stora överraskning trodde många skulle bli det nya partiet Ny Alliance, som bildades för några månader sedan. Partiledaren Naser Kader har länge varit en populär politiker, men fick sitt stora genombrott efter den danska Muhammed-krisen, där han visade sig vara en stark röst för bättre förståelse mellan muslimer och infödda danskar.
En av NA:s målsättningar var att slå undan fötterna på Dansk folkepartis inflytande i dansk politik och istället ge den borgerliga regeringen möjlighet att söka ett mittensamarbete. Det har tidigare varit omöjligt, eftersom det parti som ligger närmast till hands, socialliberala Radikale Venstre, står närmare socialdemokraterna.
NA fick tyvärr inte den vågmästarroll Khader hoppades på, och regeringen kommer fortsätta att söka stöd hos DF, som dessutom kräver större inflytande nu än partiet tidigare haft. Om Fogh även vill samarbeta med NA, vilket verkar sannolikt, är hur frågan hur NA ska klara sig undan det politiska krumbuktandet utan en svekdebatt.
Vilket inflytande Ny Alliance får i praktiken kan bero på hur samarbetsvilligt partiet är. Khader satte kanske tonen när han efter valet krävde att Fogh skulle avgå, så att regeringsförhandlingarna kan starta från noll. Fogh själv var knappast glad över utspelet.
Det är kanske mer intressant att fråga sig hur Foghs regering ska klara av en politisk balansgång mellan två stödpartier som knappast har mycket till övers för varandra. Det kan bli livat i holken, om man säger så.
Även på andra plan kan den danska politiken bli mer händelserik. Fogh har – kanske inspirerad av Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins tal om eventuellt blocköverskriande samarbete – bjudit in oppositionen till breda politiska lösningar.
Ur en svensk synvinkel kan den danska politiken vara svårbegriplig. Dansk folkeparti, ett parti med 14 procents väljarstöd, har lyckats sätta dagordningen för hela den danska flykting- och integrationspolitiken. På så sätt har partiet varit enormt framgångsrikt.
Ingen av de stora partierna ifrågasätter de höga murar för asylsökande och den kravfyllda udlaendingepolitik som DF lagt grunden för. Både Venstre och socialdemokraterna vill behålla en ”stram” flyktingpolitik.
Den danska ekonomin kommer att fortsätta gå på högvarv. Företagen skriker efter arbetskraft.
Men det ser knappast ut som om den ”danska sjukan” kommer att ge med sig.
Marianne Ekdahl
26 november 2007
[+/-] |
Danska sjukan biter sig fast |
11 november 2007
[+/-] |
Danska språket allt svårare att förstå |
Danska låter som om man har en het potatis i munnen. Så brukar svenskar oftast skämta om det danska språket.
Själv brukar jag alltid försvara danskan. Så svårt är det inte att förstå. Dessutom tycker jag det låter fint och mjukt. Jo, faktiskt.
Men enligt forskare har danskan faktiskt blivit svårare att förstå under de senaste 30 åren, enligt P1:s Godmorgon Världen nu på förmiddagen. Och danska barn har svårare än barn från andra länder att lära sig sitt modersmål.
Då kan jag inte låta bli att länka till en sketch på Youtube: "Danish language is falling apart". Nu är det inte bara omvärlden, utan även danskarna själva, som inte längre förstår danska. De kan helt enkelt inte längre kommunicera med varandra.
Fantastiskt kul, åtminstone om man förstår lite danska. Och uppenbarligen finns det åtminstone lite sanning bakom det.
08 november 2007
[+/-] |
I klimatpolitiken är inte ensam stark |
EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
6-7 november 2007
Sedan Irak-kriget startade har relationerna över Atlanten varit mer än kylslagna. Men banden mellan Europa och USA blir återigen allt starkare.
I april i år sjösatte dåvarande EU-ordföranden Angela Merkel och USA:s president ett omfattande transatlantiskt ekonomiskt samarbete. Och nu i veckan, under det Transatlantiska Ekonomiska Rådets första möte, som kommer att hållas i Washington, kommer det första konkreta resultatet. Det är ett tidens tecken att det gäller klimat- och energipolitik: gemensamma regler för handeln med biobränsle.
Idén lanserades av den tyska kanslern i en stor intervju i Financial Times vid början av det tyska ordförandeskapet i januari i år. Då var Europas ögon och öron riktade mot Merkels planer på att ro det nya EU-fördraget i hamn, och idén fick lite uppmärksamhet.
Men nu börjar ”den nya Atlantpakten” ta form.
Målet är inte direkt blygsamt. Planerna kan liknas vid att utvidga EU:s inre marknad till ytterligare en kontinent. Första steget är att enas kring gemensamma normer för flera industrisektorer och finansiella tjänster.
Men till 2015 skall världens två största handelsområden knytas närmare samman genom gemensamma regler för intellektuella rättigheter, miljöskydd, tekniska standarder och handelssäkerhet. Kostnaderna för både handel och produktion kan minska avsevärt.
Det är en lovvärd vision.
De ekonomiska fördelarna av gemensamma regelverk är uppenbara. Men Merkel och Bush är naturligtvis medvetna om att det även kommer att gynna den politiska vänskapen över Atlanten.
Just EU:s inre marknad är det självklara exemplet på hur ett ekonomiskt närmande mellan stater även främjar den politiska samhörigheten. De ekonomiska banden mellan EU-länderna har lagt grunden för politiskt samarbete på allt fler områden.
Just därför är samarbetet mellan EU och USA desto mer välkommet.
Kittet i de transatlantiska relationerna har hittills varit säkerhetspolitiken – Nato.
Med en ekonomisk pakt ökar chanserna att de politiska spänningar som funnits mellan USA och Europa, till exempel i fråga om Irakkriget, blir mindre och samförståndet större.
Självklart är det inte bara politiska visioner som närt det nya partnerskapet. Det handlar minst lika mycket om att hävda sig i den globala konkurrensen med Kina.
Ett annat internationellt samarbete som också tagit också sina första steg är det internationella klimatsamarbetet ICAP, International Carbon Action Partnership, som lanserades i slutet av oktober av flera EU-länder, EU-kommissionen, ett antal delstater i USA och Kanada, samt Nya Zeeland och Norge.
Inom ICAP ska länder och regioner som använder utsläppstak och handel med utsläppsrätter diskutera hur en global marknad för utsläppsrätter skulle kunna fungera. Sådana diskussioner är helt nödvändiga om världens länder ska kunna sy ihop ett nytt internationellt klimatavtal som ska ta över efter Kyotoprotokollet. ICAP är därför ett viktigt etappmål i det arbetet, liksom FN:s klimattoppmöte på Bali i december kommer att bli.
Svagheten i ICAP-samarbetet är självklart att USA – som släpper ut i särklass mest växthusgaser per capita - inte deltar.
Att få med USA på noterna är en av de största svårigheterna. Oenigheten om Kyotoprotokollet - som USA inte undertecknat – har satt många käppar i många hjul, även i Bush och Merkels transatlantiska partnerskap.
Men förhoppningsvis kan den nya transatlantiska länken bidra till att mjuka upp USA:s motstånd i klimatförhandlingarna. Tack och lov för det.
I det globala klimatsamarbetet måste EU ta ledningen: EU satte i mars världens mest ambitiösa klimatmål.
Men ensam är inte stark. Särskilt inte om klotets feber ska kunna stillas.
Marianne Ekdahl
Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan av sitt arbete som informatör.