Kommentar på Aftonbladets Europablogg idag:
Aftonbladets socialdemokratiske ledarskribent Tommy Svensson skriver idag en huvudledare under rubriken "Reinfeldts dubbelspel".
Det är samma rubrik jag använde på ett blogginlägg för två dagar sedan. Och analysen som ligger till grund för rubriksättningen är densamma.
I övrigt har ingen journalist i Sverige, såvitt jag vet, gjort en liknande analys av Reinfeldts resor till Europas fördragskritiska länder. I media har rapporteringen hittills begränsat sig till rena fakta.
Samtidigt kan jag genom enklast tänkbara besöksstatistik konstatera att en journalist på Aftonbladet läst mitt inlägg om Reinfeldt.
Vilket sammanträffande.
"News is free", heter det visserligen. Men det gäller framför allt fakta och analyser som är allmänt kända och spridda, inte analyser som bara presenterats en gång, av en journalist.
Ofta önskar jag att journalister kunde vara mer generösa med att ge kolleger credit.
Kanske känner Aftonbladet till partikollegan, debattören och bloggaren Magnus Ljungkvist, som ofta påpekar att media snyltar på bloggares nyheter utan att uppge källa, senast i en debattartikel i tidningen Journalisten?
Andra bloggar skriver intressant om: Aftonbladet, Fredrik Reinfeldt, EU. bloggar, Magnus Ljungkvist, ledarskribenter, media
31 maj 2007
[+/-] |
Snyltar Aftonbladets ledarsida på bloggar? |
29 maj 2007
[+/-] |
Reinfeldts dubbelspel |
Fredrik Reinfeldt reser som bekant runt till de länder som är mest kritiska till Angela Merkels försök att ro EU:s konstitutionella fördrag i hamn. Efter att ha besökt Nederländerna, Storbritannien och tagit emot Tjeckiens premiärminister i Stockholm, åkte statsministern igår till Warszawa för att möta tvillingarna Kazcynski.
Syftet med samtalen är att bidra till en kompromiss om fördraget, men i Polen var framgången begränsad, enligt TT och Ekot. Polen vill fortfarande riva upp den omsorgsfullt utformade kompromissen om röstreglerna, vilket är oacceptabelt för övriga EU-länder.
Men varför gör Reinfeldt det här? har jag frågat mig tidigare.
Till TT sade Reinfeldt igår att: ”Min utgångspunkt är att ta ett aktivt ansvar för Europas framtid”.
Det är möjligt att Reinfeldt gör en lysande insats genom att bidra till att en uppgörelse om ett nytt fördrag kan nås. I så fall är han värd en applåd.
Men anledningen till att Sveriges statsminister kan åka runt till ”bråkstakarna”, som TT kallade de fördragskritiska länderna, är naturligtvis att det finns en känsla av samhörighet mellan de länderna och Sverige, eftersom Sverige har ett rykte som en ganska motsträvig EU-medlem.
Lika barn leka bäst.
Det är förutsättningen för alla förhandlingar.
Det skulle vara omöjligt för varma EU-vänner som Belgiens Guy Verhofstadt, Spaniens Luis Zapatero eller Italiens Romano Prodi att göra en liknande charmoffensiv gentemot "bråkstakarna".
Inför sina samtalspartners drar Reinfeldt fördel av Sveriges väl inarbetade varumärke som motsträvig europé, samtidigt som han inför svenska väljare kan tala om "aktivt ansvar för Europa" och att Sverige tillhör "kärnan i Europa".
Dubbelspel, kallas sådant.
Det kan vara ett farligt spel om man som regeringen vill övertyga övriga EU-länder om att alliansregeringen är en mer pålitlig EU-vän och allianspartner än vad socialdemokraterna var.
Och inte ser det särskilt snyggt ut, heller.
Publicerad av Europa-Nytt.
Andra bloggar om: EU, Fredrik Reinfeldt, regeringen, konstitutionen, EU-fördraget, Polen
28 maj 2007
[+/-] |
Reinfeldt får öva i två år till |
Krönika, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 28 maj 2007.
Fredrik Reinfeldt är en skicklig inrikespolitiker. Få politiker skulle ro iland en så fundamental politisk kursändring som hans omvandling av de ”gamla” moderaterna till de ”nya”.
Men den moderate statsministern har fått kritik för sin begränsade erfarenhet av utrikespolitik. Det är också därför han omgett sig med erfarna politiker som utrikesminister Carl Bildt (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp).
Reinfeldts EU-politiska felsteg nyligen stärker intrycket av att Bildt och Malmström behövs för att styra regeringsskutan rätt i internationella farvatten.
Just nu förhandlar EU:s medlemsländer intensivt om det konstitutionella fördrag som ratificerats av 18 länder men förkastats av Frankrike och Nederländerna. Sverige tillhör den majoritet som utgör ”konstitutionens vänner”, medan ett fåtal länder är mer fördragskritiska.
Men i slutet av april överlade Reinfeldt med både Tjeckiens och Nederländernas fördragskritiska premiärministrar, för att sedan berätta för media i Haag att Sverige nu, liksom Nederländerna och Tjeckien, ville överge idén om ett konstitutionellt fördrag för ett vanligt tilläggsfördrag.
Oops! Det hade han inte berättat för svenska väljare än. Det skedde inte förrän två dagar senare – och en dag efter att jag uppmärksammat uttalandena i Sydsvenskan.
Dessutom fick både övriga EU-länder och de svenska väljare som trots allt fick reda på vad Reinfeldt sagt och vem han förhandlade med signalen att Sverige fortfarande tillhör det EU-skeptiska lägret inom unionen – trots regeringsdeklarationens mål om att Sverige ska tillhöra ”kärnan i Europa”. Valet av politiska vänner säger lika mycket i Bryssel som i Stockholm eller Ystad.
Vid toppmötet i slutet av juni kommer medlemsländerna sannolikt att enas just om ett traditionellt fördrag, en bantad version av konstitutionen. Men det är stor skillnad på att motvilligt acceptera det – som Belgien, Spanien och Italien kommer att göra – och att som Sverige, nästan skadeglatt, ta första steget tillsammans med de fördragskritiska länderna.
Regeringen har en del att bevisa om den vill övertyga övriga EU-länder att den borgerliga regeringen är en varmare EU-vän än den socialdemokratiska.
Man kan undra om inte de ”nya” moderaterna, hyperkänsliga för opinionsvindar, i praktiken anpassat sig mer till de många EU-skeptiska svenskarna än till talet om ” kärnan i Europa”.
Men Reinfeldt får hålla tungan i styr i framtiden. Och de många före detta PR-konsulterna i regeringskansliet får se över vilka utspel statsministern gör. Och med vem.
Hösten 2009 kommer det verkliga kraftprovet. Då ska Sverige hålla i EU:s ordförandeklubba för andra gången. Då vill regeringen bidra till att avsluta de internationella klimatförhandlingar om ett avtal som ska ersätta Kyotoavtalet. Det är ingen liten uppgift.
Dessutom finns det en risk att EU:s beslutsmaskineri står stilla under en stor del av hösten, eftersom de nya Europaparlamentariker som väljs i juni 2009 ska godkänna en ny EU-kommission, vilket kan dra ut på tiden.
Uppgiften skulle vara svår för vilken statsminister som helst. Men Reinfeldt har två år på sig att finslipa kunskaperna om den europeiska politiken.
Eller låta utrikes- och EU-ministrarna sköta snacket.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, moderaterna, regeringen, EU, EU-politik, utrikespolitik, konstitutionen, författningen, EU-ordförandeskap, Carl Bildt, Cecilia Malmström
Se även TT och Ekot om Reinfeldts besök i Polen igår.
22 maj 2007
[+/-] |
Pragmatiskt på vänsterkanten om EU |
– Att i dag ha parollen ”Ut ur EU” är lika ointelligent som att ställa sig vid Öresundsbron med en skylt och säga ”Stoppa Öresundsbron”. Vi är ju medlemmar i den europeiska unionen, och får se till att ha ett så bra samarbete som möjligt.
Gudrun Schyman (fi) i Svenska Dagbladet idag.
Det rör sig på vänsterkanten i svensk politik, inte bara inom socialdemokraterna. Nyligen öppnade ju Mona Sahlin för en s-v-mp-allians, under förutsättning att mp och v släpper sitt EU-motstånd. Sahlin är ju själv en varmare EU-anhängare än många inom socialdemokraterna, och förhoppningsvis kan hon hjälpa partiet att lämna sin "ängsliga" inställning till unionen, som Margot Wallström kallade det.
Kanske är Schymans omsvängning ett tecken i tiden? På att det rör sig i EU-frågan även i hennes gamla parti vänsterpartiet och hos miljöpartisterna?
Antagligen är det så. Inför dagens trepartssamtal mellan Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson sade Sahlin till Sydsvenskan att "den största åsiktsskillnaden gentemot mp och v – synen på EU – är på väg att minska":
- Det är intressant att se att miljöpartiet på sin kongress tog ett antal beslut om vad Sverige bör kräva av EU. Jag tolkar det som att EU-motståndet är lite mer plakatpolitik. Få miljöpartister talar idag om ett svenskt EU-utträde. Och det är samma sak i vänsterpartiet.
Jo, visst är det mycket av plakatpolitik över EU-motståndet på vänsterkanten.
Inom miljöpartiet och vänsterpartiet är EU-motståndet visserligen på många håll djupt ideologiskt förankrat. Men bland dem som dagligen arbetar med EU-frågor finns oftast en insikt om att Sverige måste använda EU-samarbetet konstruktivt, nu när vi faktiskt är medlemmar.
När jag träffade Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) i Strasbourg nyligen menade hon att vi hårdare måste driva en typisk svensk prioritering som jämställdhet, trots att vänsterpartiet vill att fler EU-frågor ska beslutas i medlemsstaterna. Inom just jämställdhetsfrågorna är EU:s makt redan begränsad, eftersom värderingar och traditioner skiljer sig kraftigt mellan olika medlemsländer.
- Mycket av EU:s lagstiftning borde ligga på nationell nivå istället, menade Svensson. Men sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi en ny beslutsarena, och då måste besluten inom EU bli så bra som möjligt.
Det är en paradox att vänsterpartiet, som vill ha mer subsidiaritet och ett lösare samarbete, även inom jämställdhetspolitiken, ändå vill ha mer EU-samarbete just inom jämställdhetspolitiken!
Men det är ändå vettigt att vara pragmatisk och ta tillfället i akt att påverka det EU-samarbete som ju påverkar oss mer än de flesta av oss tror.
Oavsett om man gillar EU eller inte.
Andra bloggar om: Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, Eva-Britt Svensson, vänsterpartiet, Europaparlamentet, EU
11 maj 2007
[+/-] |
Vänstern på villovägar om Venezuela |
"Man förminskar frågan om demokrati och mänskliga rättigheter som ett slags slagträ i debatten som man använder för att misskreditera regimer man inte tycker om."
Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, tycker inte om att den svenska borgerligheten kritiserar auktoritära regimer.
Citatet från en debatt i P1-morgon med den folkpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, om Venezuelas president Hugo Chavez, vars auktoritära tendenser blir allt tydligare.
03 maj 2007
[+/-] |
Lika för alla |
Signerad ledare i Sydsvenskan, 3 maj 2007:
En busschaufför i Malmö nekade en kvinna i heltäckande slöja att åka med. Händelsen kan vara olaglig diskriminering, och chauffören får nu lämna sitt arbete.
En bussförare som begår ett fel i tjänsten skall inte automatiskt behöva avskedas. I det här fallet fanns även andra skäl.
Men det principiellt intressanta är – som så ofta – slöjan. Eller huvudduken, sjalen, hijaben, nikaben, burkan.
Samma regler skall självklart gälla för alla – slöja eller inte. Men huvudduken väcker känslor.
Enligt Integrationsverkets senaste Integrationsbarometer stödjer bara var fjärde att slöja bärs offentligt.
I Danmark rasar just nu en hätsk debatt om den slöjbärande folketingskandidaten Asmaa Abdol-Hamid.
Slöjan har blivit en omstridd symbol för kulturkrockarna mellan islam och det i huvudsak sekulärt styrda Europa.
Och en symbol för kvinnoförtryck.
Det är något i grunden fel om kvinnor skall skyla sig för att skydda sig från mäns blickar. Kvinnor görs då ansvariga för ett beteende som det påstås att män inte kan undertrycka.
En heltäckande slöja väcker än mer känslor, ibland till och med obehag.
Det är begripligt att människor vill se ansiktet på den person de talar med. Maskerade människor föder misstankar.
I ett modernt samhälle borde inte kvinnor tvingas in under en huvudduk.
Men i ett modernt samhälle måste var och en, trots allt, få klä sig som den vill, när det är ett uttryck för fri vilja.
Så länge människor har burit kläder har vissa kläder orsakat ramaskrin:
Trasiga jeans, korta kjolar. Bikini. T-shirt.
Huvudduk kan vara provocerande.
Men den måste vara tillåten.
Andra bloggar om: Malmö, slöja, burka, huvudduk, diskriminering
02 maj 2007
[+/-] |
En ny Atlantpakt |
Signerad ledare i Sydsvenskan, 30 april 2007.
När Tyskland tog över EU:s ordförandeklubba vid årsskiftet var förhoppningarna om att Angela Merkel skulle ro det konstitutionella fördraget i hamn stora. Och mycket tyder på att förbundskanslern kommer att lyckas, även om allt som påminner om en konstitution nogsamt kommer att tvättas bort.
Men Merkel hade också en egen agenda, ett transatlantiskt ekonomiskt partnerskap, som hittills fått mindre uppmärksamhet. I januari fick hon USA:s president George W Bush med på planerna.
På måndagens toppmöte mellan EU och USA kommer sannolikt hennes vision att bära frukt. Enligt tyska Der Spiegel skall ett nytt avtal lägga grunden för ett ”omfattande ekonomiskt samarbete mellan EU och USA”, med det uttalade syftet att skapa ”en transatlantisk marknad utan gränser”.
Planerna kan liknas vid att utvidga EU:s inre marknad till ytterligare en kontinent. Första steget är att enas kring gemensamma normer för flera industrisektorer och finansiella tjänster.
Men till 2015 skall världens två största handelsområden knytas närmare samman genom gemensamma regler för intellektuella rättigheter, miljöskydd, tekniska standarder och handelssäkerhet. Enligt Financial Times Deutschland visar preliminära beräkningar att kostnaderna för både handel och produktion kan minska avsevärt.
Det är ett visionärt projekt. Och till stor del lovvärt.
Men de långtgående planerna är inte oproblematiska. De har fått kritik för att försvåra återupplivningen av WTO-förhandlingarna.
Sedan Doharundan bröt samman sommaren 2006 har bilaterala avtal med viktiga handelspartner blivit allt vanligare. Sedan oktober prioriterar EU bilaterala avtal med framför allt de snabbväxande ekonomierna Kina och Indien.
De som förlorar på att ett nytt internationellt frihandelsavtal inte kommer till stånd är framför allt konsumenterna och de minst utvecklade länderna. Därför måste frihandelsvänliga krafter fortsätta att verka för att Doha-rundan inte skall tyna bort helt.
Men Merkels ”Atlantpakt” går betydligt längre än ett WTO-avtal eftersom den inte berör tullar, utan skall harmonisera icke-tariffära handelshinder. Därför borde båda kunna existera parallellt.
Det transatlantiska bygget kommer inte att bli lätt. De skillnader i regelverk som fortfarande finns mellan EU och USA, trots betydande ekonomisk integration, har ofta djupa rötter och stort stöd på hemmaplan. Dagarna före toppmötet blev det en strid om klimatpolitik. Det nya samarbetet med EU ändrar knappast USA:s motstånd mot Kyotoprotokollet. Det visar vilka svårigheter man kommer att möta.
De ekonomiska fördelarna av gemensamma regelverk är uppenbara. Men det kan även gynna den politiska vänskapen över Atlanten.
Just EU:s inre marknad är det främsta exemplet på hur ett ekonomiskt närmande mellan stater även främjar det politiska samarbetet. De ekonomiska banden mellan EU-länderna har lagt grunden för politiskt samarbete på allt fler områden.
Kittet i de transatlantiska relationerna har hittills varit säkerhetspolitiken – Nato.
Med en ekonomisk pakt ökar chanserna att de politiska spänningar som funnits mellan USA och Europa, till exempel i fråga om Irakkriget, blir mindre och samförståndet större.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: EU, USA, Angela Merkel, George W Bush, inre marknaden, handel, WTO
[+/-] |
EU kommer över sin medelålderskris |
Krönika i EuropaPosten, 30 april 2007.
Folkfesten på Berlins gator är över, luften har pyst ur ballongerna och Berlindeklarationen har lagts till handlingarna.
Men efter EU:s högtidliga 50-årsfirande av Romfördraget i slutet av mars har unionen vaknat upp mitt i den konstitutionella kris som tog sin början när Frankrike och Nederländerna röstade nej till det konstitutionella fördraget sommaren 2005.
Ja, unionen fick ju faktiskt fira 50-årsdagen utan att ha enats kring de konstitutionella frågor som har varit unionens största huvudbry under flera år.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel har just dragit igång tio veckors intensiva förhandlingar om fördraget med målet att en tidtabell och en grov skiss för det fortsatta arbetet ska antas på toppmötet i juni. Men på många sätt har det bara bekräftat bilden av oenighet kring framtidsfrågorna.
Medelålderskris, kallar många unionens tillstånd. Det är en träffande beteckning på ett tillstånd för en organisation som uppnått mycket, men som står inför flera fundamentala vägval.
Det är inte bara fördraget som dras med en krisstämpel, utan även på medborgarnas förhållande till Europa.
EU är ju en ganska utskälld 50-åring. I många medlemsländer finns ett utbrett folkligt misstroende som ömsom kallas legitimitetskris, ömsom demokratiskt underskott.
Men EU har upplevt stora politiska kriser förut. Sedan 1957 har politiska stridigheter runt känsliga frågor avlöst varandra:
På 60- och 70-talen, när general de Gaulle inte satte sin fot i ministerrådet på sju månader och lade in veto mot Storbritanniens medlemskap.
Under 70-talets lågkonjunkturer och ”eurosclerosis”.
1992, när Danmark röstade nej till Maastrichtfördaget, och 2001, när Irland sade nej till Nicefördraget.
Under det senaste decenniet, när de svåra institutionella frågorna skjutits på framtiden gång på gång.
Sanningen är att de politiska kriserna är mer eller mindre konstanta, oavsett om de rör konkreta sakfrågor, politiska skiljelinjer eller är utslag av stämningar hos medborgare eller i media.
EU:s stora triumf är att systemet, trots de ständiga kriserna, faktiskt levererar.
Vi känner alla till EU:s framgångar: Freden, naturligtvis. Den inre marknaden som har bidragit till tillväxt och välstånd. Utvidgningarna som spridit demokrati och marknadsekonomi. Förbättringar av levnadsstandarden genom till exempel minimiregler om arbetstid och arbetsmiljö. Världens mest ambitiösa miljöpolitik.
Att det europeiska samarbetet trots alla politiska kriser fortsätter att byggas ut bit för bit gör knappast framgångarna mindre. Snarare tvärtom.
Utvecklingen från kol- och stålgemenskapen till dagens komplicerade europeiska maskineri har dessutom gått snabbt, på två generationer.
Inte heller den pågående konstitutionella krisen har hindrat nya samarbetsområden från att växa fram.
Bara sedan de franska och nederländska folkomröstningarna har Bulgarien och Rumänien blivit medlemmar, och förhandlingar med Turkiet har hunnit starta, läggas på is och startas igen. Samarbetet kring polisiära frågor och immigration har förstärkts. Den gemensamma energipolitiken och en historiskt ambitiös klimatpolitik har tagit form. Nya förslag växer fram inom områden som har stor betydelse för medborgarnas vardag, till exempel konsumentfrågor.
Har man gjort för stort nummer av den konstitutionella krisen?
Ja, sannolikt.
Dagens EU har växt fram kontinuerligt, och är i ständig omvandling. Det kommer alltid att råda någon form av politisk kris, eftersom medlemsstaterna aldrig kommer att bli helt eniga om den politiska utvecklingen.
Men kriserna tillåts sällan på allvar sätta käppar i hjulen för utvecklingen. Statsvetare talar till och med om att det är kriserna som driver EU framåt.
Det konstitutionella fördraget behövs. Det skulle göra EU:s beslutsfattande mer effektivt, öppet och demokratiskt och möjliggöra framtida utvidgningar.
Men med tanke på de fundamentala meningsskiljaktigheter som finns mellan de 18 medlemsländer som ratificerat fördraget och länder som Tjeckien, Polen, Storbritannien, Nederländerna och Frankrike kommer det fördrag – eller de fördragsändringar – som till slut antas inte att vara detsamma som den noggrant utmejslade kompromiss som framtidskonventet enades om.
Ett hårt slag för konventet. Tyvärr.
Men den europeiska unionen kommer att gå framåt ändå.
Marianne Ekdahl
Frilansskribent och f.d. rådgivare i Europaparlamentet.
Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, kriser, demokrati, legitimitet, statsvetenskap
[+/-] |
Sahlins dubbla utmaning |
"Att bädda för en vänsterallians är bara en av de utmaningar Mona Sahlin tagit på sig. Mycket tyder på att hon också försöker föra sitt parti närmare det politiska mittfältet. I veckan annonserade hon en ny inriktning för den s-märkta skolpolitiken, som skall bli mindre ”flummig” och mer inriktad på kunskap.
Förslagen påminner mycket om skolminister Jan Björklunds (fp) politik. För socialdemokraterna, som hittills varit mycket kritiska till alliansregeringens skolpolitik, innebär det en klar positionsförflyttning.
Sahlins reformarbete påminner mycket om den omvandling moderaterna genomgått: När den egna politiken inte håller längre, måste man ta över motståndarnas.
Detta kommer självklart att bli svårt. Det är inte säkert att alla partimedlemmar accepterar förändringarna. Redan utnämningen av Sahlin, som oftast anses tillhöra partiets högerfalang, visade hur det knakade i fogarna i partiet. (...)
Hur hon skall klara av att leda socialdemokraterna både åt höger och vänster utan att partiet går sönder på mitten är en fråga i tiotusenkronorsklassen. Är det överhuvudtaget möjligt?"
Huvudledare i Sydsvenskan, 27 april 2007.