I Sverige ger inget upphov till sådana ramaskri från EU-skeptiker och sådana krigsrubriker i media som ordet "hemlig" i kombination med ordet "EU". Det så kallade hemliga EU-brevet som den tyska förbundskanslern Angela Merkel skickade till Fredrik Reinfeldt har upprört många känslor. Bland andra har Peter Eriksson (mp) och Lars Ohly (v) och Susanne Eberstein (s) använt brevet för partipolitiska utspel mot regeringen. När brevet idag publicerades av Europaportalen (se även här) visade det sig vara ungefär så harmlöst som EU-minister Cecilia Malmström menade att det var.
Visst kan det vara onödigt att hemligstämpla ett sådant brev. Inte bara för att innehållet inte var särskilt uppseendeväckande, utan också för att det ganska förutsägbart skulle leda till angrepp från oppositionen.
Och visst kan det vara problematiskt att förhandlingar kring betydelsefulla politiska frågor hålls hemliga.
Men så brukar vara fallet med alla internationella förhandlingar. När hörde vi senast någon i Sverige klaga över att FN-dokument är hemliga? Eller att alla turer och förhandlingspositioner i WTO:s Doha-runda inte offentliggörs?
Behovet av offentlig debatt måste alltid vägas mot behovet av att kunna fatta beslut överhuvudtaget. En hög grad av öppenhet kan bakbinda en regering och göra det svårare att nå överenskommelser. Det är ett evigt dilemma i alla demokratier.
Dessutom får vi inte glömma att förhandlingarna inom EU är betydligt mer öppna och demokratiska än andra internationella förhandlingar. Inte minst efter framtidskonventet, som satte en helt unik standard vad gäller öppenhet och demokratisk förankring.
När EU de närmaste två åren förhandlar kring författningsförslaget kommer det sannolikt att ske mer öppet och demokratiskt än tidigare fördragsreformer och regeringskonferenser.
EU blir långsamt mer demokratiskt. Det är de små, små dropparna som urholkar stenen.
Andra bloggar om: EU, demokrati, konstitutionen, Angela Merkel, Cecilia Malmström, Peter Eriksson
25 januari 2007
[+/-] |
EU-storm i svenskt vattenglas |
19 januari 2007
[+/-] |
Om lakritsflickor och lakritspojkar |
"Ett lakritsbråk har brutit ut i Finland sedan Cloetta Fazers nytillträdde vd beslutat att byta ut den svarta lakritsflicka, ett av godiskoncernens mest kända varumärken. Nu hotar finländarna med bojkott.
Beslutet att byta ut den 80-åriga logotypen kom sedan EU-parlamentarikern Claude Morales hotat med att ta upp ärendet i EU-kommissionen, skriver DI."
Så skriver ekonomisajten E24. Det är uppenbarligen inte bara jag som läst in undertexten "Gud, vad löjligt", eftersom nyheten orsakat en hel del raljerande kommentarer om politisk korrekthet.
Ingen har däremot uppmärksammat att Dagens Industri och E24 inte ens har kollat vad Europaparlamentarikern egentligen heter.
Han heter Claude Moraes, inte Claude Morales.
Skribenterna bakom artiklarna kanske tycker det är svårt med namn på ...ehm... afrikanskättade personer.
Andra skriver intressant och bloggar om: Dagens Industri, E24, EU, diskriminering, invandring, media, journalistik
[+/-] |
Står Sahlin emot vänstervindarna? |
Statsvetare brukar hävda att de politiska partierna rör sig mot politikens mittfåra. Ytterkantsväljarna kan tas för givna, medan konkurrensen om mittenväljarna är hård. Såsom i moderaterna, så ock i socialdemokraterna.
De nya moderaterna har dragit sig själva så långt mot mitten att det knakar i fogarna i partiet.
Detsamma gör det i socialdemokraterna. I regeringsställning har socialdemokraterna rört sig mot mitten. Men nu muttras och mullras det om Mona Sahlins tidigare högerkantringar, framför allt från fackligt håll. Det finns en påtaglig intern splittring.
Valnederlaget har underblåst det missnöje som funnits med det som ofta setts som en högervridning. Enligt en undersökning som SVT:s Aktuellt presenterade nyligen är antalet socialdemokrater som vill att partiet går till vänster tio gånger fler än de som vill se en högersväng.
Även jag som icke-socialdemokrat måste erkänna att Sahlin kan vara beundransvärt rakryggad i sina åsikter även när det blåser vänstervindar.
Ett talande exempel är den stora debatten ”Vad vill socialdemokraterna?” som hölls på ABF i Stockholm i början av december, och där Sahlin och Pär Nuder var huvudtalare.
Debatten präglades av den socialistiska retorik som präglar socialdemokraternas interna debatt, men som inte lika ofta syns utåt. Hade debatten varit en båt hade vänsterkantringen fått den att kapsejsa på nolltid. Moderatorn Carl Tham satte tonen genom frågan ”Hur kan vi angripa kapitalismen?” Resten av debatten kan mycket kort sammanfattas som att marknadsekonomin är ond.
Det var svårt att tro att debattörerna tillhörde samma parti som bidragit till att avreglera el-, flyg- och kreditmarknaderna, införa budgettak och strama upp budgetprocessen, prioritera inflationsbekämpningen, reformera pensionssystemet och göra Sverige till medlem i EU. Snarare hade jag gissat på att de var vänsterpartister.
Ingen av de två närvarande före detta finansministrarna – Nuder och Bosse Ringholm – opponerade sig mot verklighetsbeskrivningen.
Den enda som delvis försvarade marknadslösningar var just Mona Sahlin. Hon vågade vara motvalls käring genom att påpeka fördelarna med EU och med globaliseringen.
Det var kanske inte särskilt populärt just där och då. Men därför modigt.
Men nu är det rättning i leden. Den tidigare kritiken mot Sahlin har blivit tystare.
Socialdemokraterna vet om att en dragning mot mitten krävs för att partiet ska kunna ta tillbaka regeringsmakten från de nya mjukismoderaterna. Därför sluter man nu upp kring Sahlin.
Men strategi är inte allt. Socialdemokraterna, ja, hela Sverige, borde ha nytta av att Sveriges största parti har en ledare som – ibland – kan stå upp när opinionsvindarna blåser från vänster i partiet.
Frågan är om det kommer att bli så.
Andra skriver intressant och bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, partiledare, ideologi, moderaterna
Se även vad Dagens Nyheter Ekot Aftonbladet och Expressen skriver.
18 januari 2007
[+/-] |
Fortsatt flyttcirkus för Europaparlamentet |
En av utmaningarna, som det brukar heta, för Europaparlamentets nye tyske talman Hans-Gert Pöttering är frågan om flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg. Motståndet mot att låta parlamentet stanna i Bryssel - i likhet med kommissionen och rådet och numera även många toppmöten - är stor, framför allt från Frankrike, som för allt i världen inte vill ge upp Strasbourg. De flesta andra politiker i parlamentet, i nationella regeringar och i kommissionen vågar inte lyfta frågan av rädsla för att stöta sig med Frankrike. Den fransk-tyska axeln är, som vanligt, en särskilt stark allians.
One Seat-kampanjen som initierades av EU-minister Cecilia Malmström och som fått mer än en miljon röster har dock gjort det svårt att negligera frågan. Reformvänliga parlamentariker vill föra upp frågan på dagordningen, men de dominerande partigrupperna vill inte stöta sig med Frankrike. Idag sade Pöttering nej till att diskutera frågan, under förvändningen att det inte är lönt så länge Frankrike och Tyskland står bakom Strasbourg.
Men stödet för att stoppa flyttcirkusen blir långsamt, långsamt större. För ett par år sedan var det knappt möjligt att beröra frågan i parlamentet. Varje antydan till att föra upp frågan på dagordningen stoppades effektivt av upprörda fransmän som hotade att gå ur sina respektive partigrupper.
Men pressen på att diskutera både den frågan och andra reformer av parlamentets arbete på allvar är stor. Att en tredjedel av parlamentarikerna röstade på andra talmanskandidater än Pöttering är kanske ett tecken på det. Den nye talmannen får akta sig för att gå alltför mycket i sin partiordförande Angela Merkels ledband om han vill behålla parlamentarikernas förtroende.
Det går alltså åt rätt håll, även om slöseriet med medborgarnas pengar och parlamentarikernas tid kommer att fortsätta ett bra tag till.
Andra skriver intressant och bloggar om: EU, Europaparlamentet, Angela Merkel, Cecilia Malmström, Tyskland
[+/-] |
EU:s extremhöger kan främja Sverigedemokraterna |
Krönika för Ystads Allehanda
Det finns demokratiska, oförutsägbara val. Det finns totalt förutsägbara val, oftast i diktaturer. Och så finns det Europaparlamentets val av talman.
Demokratiska – ja. Men ack så förutsägbara. Den nye talmannen, tyske Hans-Gert Pöttering, var så säker på att han skulle bli vald den 16 januari att den kristdemokratiska grupp som han tidigare lett utsåg hans efterträdare redan en vecka tidigare.
Orsaken är kristdemokraternas och socialdemokraternas uppgörelser om att dela upp den femåriga mandatperioden mellan sig. Endast vid talmansvalet år 2002 bröts mönstret, även om valet av liberalen Pat Cox också var uppgjort i förväg.
Systemet kanske inte gynnar den allra bäste kandidaten, men det avspeglar parlamentets maktbalans, och därmed folkviljan. Sveriges statsminister tillsätts ju inte heller genom att riksdagsledamöterna väljer mellan olika kandidater. Inte blir det odemokratiskt för det.
En av Pötterings främsta utmaningar kommer att bli hur parlamentet ska hantera den nybildade högerextremistiska partigruppen”Identitet – Tradition – Suveränitet”, ITS, vars ledare Bruno Gollnisch är en förintelseförnekare från franska Nationella Fronten. Övriga medlemmar är knappast heller några man skulle vilja dela en flaska Leffe med på Bryssels Grand Place: flamländska Vlaams Belang (före detta Vlaams Blok), FPÖ:s Andreas Mölzer som står långt till höger om Jörg Haider, brittiske Ashley Mote, och Alessandra Mussolini, barnbarn till den forne italienska diktatorn.
Extremhögern tros nu få ökat inflytande, eftersom partigrupperna är nyckeln till parlamentets interna maktfördelning. ITS kommer bland annat ha rätt att leda ett eller två utskott, skriva flera rapporter och få mer personal.
Men formella rättigheter är inte detsamma som verkligt inflytande. Hittills har ingen av de etablerade partigrupperna velat samarbeta med dem. Många parlamentariker lovar att fortsätta att isolera ITS.
Men det finns en begriplig oro för att främlingsfientliga krafter ändå ska få ett politiskt uppsving i Europa. En egen plattform i Europaparlamentet kan ge en viss legitimitet, både i parlamentsvalet 2009, för Jean-Marie Le Pen i vårens franska presidentval och för Sverigedemokraterna i valet 2010.
Lika oroande är att högerextremisterna nu får del av EU:s partistöd. Det kan användas för att förstärka nationella valkampanjer – även i Sverige.
Både Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna kan få förstärkta kampanjkassor. Redan har sd fått ekonomiskt stöd av Nationella Fronten, och Vlaams Belang vill gärna se ett fördjupat samarbete.
Som tur är, har högerextremister ofta interna motsättningar.
I Europaparlamentet har de hittills kämpat emot Rumäniens och Bulgariens EU-medlemsskap. Men den nya partigruppen hade inte kunnat bildas om det inte vore för de fem rumänska antisemiter och den bulgar från det främlingsfientliga Ataka som nu intagit sina stolar i parlamentet. Svårigheterna att samarbeta kommer att kasta grus i maskineriet.
Nationalister, som extremisterna kallar sig själva, som samarbetar över nationsgränserna är ju en självmotsägelse. Extremhögern kommer kanske att sätta käppar i hjulet för sig själv.
Marianne Ekdahl
Upphovsrättsskyddat material.
Andra skriver intressant och bloggar om: EU, Europaparlamentet, demokrati, Sverigedemokraterna, högerextremister,
[+/-] |
Lyssna på ÖB om kvinnlig värnplikt |
Veckans mest förbisedda nyhet, är det ÖB Håkan Syréns uttalande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen?
Min uppfattning pm att såväl unga män som kvinnor ska mönstra ligger fast. Det är för mig en gåta att vi kan fortsätta exkludera halva urvalet.
ÖB:s åsikt är inte ny, men den skulle förtjäna ett större stöd.
Andra skriver intressant och bloggar om: försvaret, värnplikt, politik, kvinnor, män
17 januari 2007
[+/-] |
Tankepausen över - dags att besluta om författningen |
Europaparlamentet är inte längre någon papperstiger. De senaste åren har parlamentet både fått och tagit sig mer makt. Det visade parlamentarikerna inte minst när de 2004 för första gången stoppade utnämningen av en kommissionär, Silvio Berlusconis kontroversielle kandidat Rocco Buttiglione.
Nu är en del parlamentsledamöter irriterade på Angela Merkel för att hon vill lösa den kniviga frågan vad som ska hända med författningsfördraget genom hemliga överläggningar med EU:s regeringar. I parlamentet idag sade hon nej till olika önskemål - till att fortsätta uppmuntra en bred och öppen debatt, till ett helt nytt konvent, och till nya folkomröstningar i samtliga EU-länder.
Merkel anser att tankepausen är slut, och att författningen nu är en fråga för regeringarna. I klartext innebär det att parlamentarikerna utestängs från den fortsatta beslutsprocessen. Självklart blir vissa parlamentariker sura över det.
Som EU:s enda direkt folkvalda organ bör Europaparlamentet ha så mycket inflytande som möjligt. Parlamentets delegater i det konvent som tog fram författningen gjorde genom sina kunskaper, erfarenheter och stora kontaktnät en bra insats, vilket ytterligare har ökat parlamentets trovärdighet som mogen beslutsfattare. Och det finns många kloka hjärnor i parlamentet, t ex brittiske liberalen Andrew Duff, Richard Corbett från Labour och CDU:aren Elmar Brok.
Men antagligen är Merkel på rätt spår. Varje fördragsändring, som författningsfrågan i grund och botten är, ska avgöras av medlemsländernas regeringar, inte av Europaparlamentet. Fördragsfrågan är tillräckligt svår för 27 regeringar att hantera utan att blanda in 783 parlamentsledamöter.
Visst hade den offentliga debatten i de flesta medlemsländer kunnat vara både livligare och mer inriktad på vad fördraget verkligen innebär än på till exempel missnöje med utvidgningen eller globaliseringen, som i Frankrike och Nederländerna. Men tankepausen har varat i ett och ett halvt år, och den kan inte förlängas hur länge som helst.
Visst hade temperaturen i diskussionen om unionens framtid behövt öka. Men medlemsländernas regeringar kan inte skjuta på de svåra besluten hur länge som helst i väntan på nya utvecklingar i den allmänna opinionen.
Demokrati handlar inte bara om att låta alla komma till tals i öppen debatt. Det handlar också om effektivitet: politiker måste vara kapabla att fatta de beslut som behövs för att uppfylla de krav medborgarna ställer på en modern demokrati.
Demokrati utan handlingskraft är lika odemokratiskt som handlingskraft utan demokrati.
Till sist kan jag inte låta bli att lufta lite irritation över delar av medias EU-bevakning. Varför vinklar Ekot sitt nyhetsinslag på att parlamentet är starkt kritiskt till Merkels strategi och att "flera ledamöter krävde en gemensam folkomröstning i alla medlemsländer", vilket exemplifierades med Nigel Farage från UK Independence Party, en helt marginell figur i parlamentet. Visst ska journalistik skildra det oväntade, men att ta enstaka marginella åsikter som intäkt för att dra generella slutsatser är fel.
Att mörkblå brittiska EU-kritiker, gröne Daniel Cohn-Bendit som alltid söker uppmärksamhet och Andreas Mölzer som har så extremistiska åsikter att han sparkats ut från Jörg Haiders parti, är kritiska till Merkels strategi är inget att förvånas över. Eller dra generella slutsatser av.
Andra skriver intressant och bloggar om: EU, Europaparlamentet, Angela Merkel, Tyskland, konstitutionen, författningen, journalistik, media
[+/-] |
Få aktiva EU-bloggar |
Flitige bloggaren och centerpartisten Malte Lewan har räknat de svenska bloggar om EU som uppdateras regelbundet, och bara hittat sju. Av dem skrivs fyra av Europaparlamentariker och tre av journalister, varav jag är en.
Tack, Malte, för ditt vänliga omnämnande!
Andra skriver intressant och bloggar om: bloggar, bloggosfären, EU, journalistik, Europaparlamentet
[+/-] |
Konstitutionen leder inte till Europas Förenta Stater |
"Both London and Paris favour a European Union run by the big member states, with very restricted power for the integrated institutions of the European Commission and European parliament. The irony is that they stitched up the EU constitutional treaty with that in mind, and then France voted No."
Financial Times' EU-kolumnist Quentin Peel vet om att EU:s författningsfördrag, som är så kontroversiellt i Sverige, inte skulle förändra EU i grunden, och definitivt inte leda till uppkomsten av Europas Förenta Stater. Den insikten skulle behöva slå rot även i Sverige.
Andra bloggar om: EU, konstitutionen, politik
16 januari 2007
[+/-] |
Även Bulgarien har sina Svenssons |
Dimitrov, Konstantin
Dimitrov, Martin
Dimitrov Dimitrov, Philip
Sofianski, Stefan
Bulgariens fyra Europaparlamentariker i den kristdemokratiska EPP-ED-gruppen, som intog sina stolar i måndags, får tåla en del namnförväxlingar – t o m den förre premiärministern Philip Dimitrov Dimitrov.
Andra bloggar om: EU, utvidgningen, Europaparlamentet, Bulgarien
[+/-] |
Har feminismen gjort sig själv irrelevant? |
Några ord av Kristina Axén Olin biter sig fast: ”Vi har en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma.”
Stockholms finansborgarråd har varit nära att gå in i väggen, har hon berättat för DN. Moderns död, en intensiv valrörelse, och efter maktskiftet större ansvar och accelererande krav. Lägg till det ansvaret för hem och familj.
Förändring krävdes. Nu unnar sig huvudstadens mäktigaste kvinna att lämna in makens skjortor på tvätt och strykning, och ”måste lära sin familj att ta större ansvar med gymnastikpåsar och matsäckar”.
Hur människor, kända eller okända, väljer hur de vill leva sina liv är deras ensak. Men mer ofta än sällan leder tjuvkikande in i andra människors privatliv till förvånande insikter om hur det är ställt i jämställdhetens förlovade land. Kan någon föreställa sig Carl Cederschiöld, Göran Johansson, Ilmar Reepalu eller andra manliga toppolitiker vara nära utbrändhet för att de ensamma har ansvar för att mangla lakan och packa gympapåsar?
Men för kvinnliga politiker är kärnfamilj, tre barn, vårdat utseende och ett hjärta väl rotat i hemmet är ett måste.
Kvinnliga politiker behöver fortfarande anspela på det traditionellt kvinnliga för att komma någonstans. Det amerikanska representanthusets nya talman Nancy Pelosi menade att ”det kanske krävs en kvinna för att städa huset”. Filippa Reinfeldt bakade som bekant mandelmusslor i Aftonbladet. Det mjuka, kvinnliga är nödvändigt för att avdramatisera de hårda nypor som alla politiker behöver använda ibland, men som är kontroversiella i kvinnors händer.
Så som i resten av världen, så ock i Sverige.
Trots Alva Myrdal, särbeskattning, velourpappor, rödstrumpor, pappamånader, och trots att Sveriges största parti för första gången är på väg att få en kvinnlig partiledare.
Mycket har gått åt rätt håll. Kvinnor kan välja samma yrken som män och göra karriär på (nästan) samma villkor. De behöver inte längre välja mellan familj och karriär. Kvinnornas intåg i politiken har förändrat den politiska dagordningen. Men arbetsfördelningen i hemmet förändras bara långsamt, långsamt.
I världens mest jämställda land borde feminismen ha en diger dagordning.
Men vad gör dagens svenska feminister?
Tja, inte ens jag som vågar kalla mig feminist och någotsånär kan förklara skillnaden mellan en radikalfeminist, en likhetsfeminist och en särartsfeminist känner någon större entusiasm inför den feministiska diskussion som förs bland kulturdebattörer, i den akademiska sfären och olika tidskrifter. Den konkreta feminismen som var baserad i en social verklighet har ersatts av akademisk, intellektuell analys som är oförståelig för de flesta.
Feminismen har blivit en övning i navelskåderi och intern ryggdunkning. Den teoretiska analysen av kropp och sexualitet står i fokus, sällan den verkliga diskriminering eller ojämställdhet som kan upplevas av vanliga småbarnsmammor, kassörskor eller 55-plussiga kvinnor.
Som Jan Guillou hävdar i senaste numret av feministtidskriften Bang finns det ”en legion av akademiska feminister som åstadkommer intet i verkligheten men dominerar all skriven text”.
Tyvärr. För feminismen behövs. Men den feminism som marginaliserar sig själv blir irrelevant och förlorar förmågan att påverka verkligheten. Den sätter käppar i hjulet både för sig själv och för kvinnor i allmänhet.
Om feminismen skulle vända sig mer utåt och bli mindre akademisk, skulle den inte bara kunna intressera fler kvinnor, utan även fler män, vilket är en förutsättning för att samhället ska bli mer jämställt. Den klyfta som finns mellan dagens feminism och allmänheten bidrar snarare till att upprätthålla traditionella könsroller än att bryta ner dem.
I väntan på att feminismen ska bli mindre verklighetsfrånvänd och männen mer engagerade i jämställdhetsdebatten, finns det bara en utväg: välj man med omsorg.
Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, Axén Olin, hushållsarbete, män, kvinnor, Bang
12 januari 2007
[+/-] |
Michael Treschow mot nya (löne-)höjder |
Som Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow är rysligt underbetald, precis som alla andra svenska näringslivschefer.
Annat är det utomlands, där chefer får betalt efter vad de är värda. Tyckte ju Treschow, som bekant.
Men Treschow ska inte behöva leva resten av sina dagar som fattiglapp, eftersom han snart får ett nytt jobb utomlands, rapporterar Financial Times och Dagens Nyheter.
Som engelsk-holländska Unilevers nye ordförande finns det väl väl hopp om att han i alla fall ska kunna skrapa ihop till hyran.
Andra bloggar om: Michael Treschow, Svenskt Näringsliv, chefslöner, löner, näringsliv ekonomi, företag
10 januari 2007
[+/-] |
Ingen moderat ledning i Europaparlamentet |
Som väntat blev inte Gunnar Hökmark gruppledare för höger-mitten-gruppen EPP-ED i Europaparlamentet. Istället valdes Joseph Daul, fransk jordbrukare från Jacques Chiracs UMP, som knappast kommer att dra parlamentets största politiska grupp i en mer reformvänlig inriktning.
Men Hökmark fick nog oväntat stort stöd: 115 röster mot Dauls 134.
- För att vara nordbo, mitten-höger och Turkietvän kom jag ändå rätt långt, sade Hökmark till TT igår.
Helt rätt. Hökmark, som en gång tillhörde Carl Bildts gamla "bunkergäng", har stärkt sina och moderaternas aktier inom partigruppen genom en mjukare politik à la nya moderaterna och genom att vara en aktiv medlem i det prestigefyllda ekonomiska utskottet. Men en ledamot från ett parti som ofta samarbetar med brittiska tories och ofta ställer sig vid sidan av majoriteten i EPP-ED-gruppen genom en mer EU-kritisk och mer marknadsliberal hållning, skulle aldrig få så brett stöd som skulle krävas för att bli gruppledare.
Visst hade det varit en fjäder i hatten för Sverige om Hökmark hade fått förtroendet från sina partigruppskamrater. Och visst skulle EPP-ED-gruppen behöva en större dos reformvilja, ekonomisk liberalism och respekt för subsidiaritetsprincipen.
Men den EU-kritiska hållning som moderaterna ofta visar upp i Europaparlamentet, men inte på hemmaplan, är knappast en fjäder i hatten för moderaterna.
Se vad EU Observer och Svenska Dagbladets ledarsida skrivit, och vad jag skrivit tidigare.
Andra bloggar om: EU, Europaparlamentet, Gunnar Hökmark, moderaterna
[+/-] |
Högerextrema paradoxer |
"It is one of the paradoxes of the EU: those who are going to be the allies of the Great Romania Party within the European Parliament were radically opposed to Romania's EU accession, for fear of a migratory avalanche"
Valentí Puig i spanska ABC om de högerextrema partiernas planer på att blida en egen partigrupp i Europarlamentet.
Andra bloggar om: EU, Europaparlamentet, högerextremism, invandring
08 januari 2007
[+/-] |
Amerikansk kraftmätning väntar |
Sydsvenskans ledarsida 5 januari
Ett rött skynke för USA:s konservativa. Det är Nancy Pelosi, den ”latteliberala” demokraten som på torsdagen tog över talmansstolen i representanthuset efter tolv år av republikansk majoritet.
En kvinna som en av USA:s mäktigaste politiker ger många amerikaner skrämselhicka.
Men Pelosi vill också skärpa tonen gentemot republikanerna genom att rivstarta med lagar om höjd minimilön, mer stamcellsforskning och skärpta lagar mot lobbyister.
Tuffast kommer Irakfrågan att bli. Många demokrater vill dra USA ut ur Irak.
Både Pelosi och president Bush talar om samarbete. Självklart för Bush, eftersom hans parti är i minoritet.
Men knivarna är slipade. Bush vet om att han kan vänta sig mer motstånd, och har också hotat med veto.
It’s crunch time.
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: USA, kongressen, Nancy Pelosi, George W Bush, demokraterna, Irak
[+/-] |
Herr Flower Power, universalgeni |
Sydsvenskans webb 7 januari.
”Ung man tänker på sex.” Den texten rullar fram på www.Linne2007.se som är hemsidan för då Carl von Linné-jubiléet. Det är i år 300 år sedan han föddes.
Det är ingen hejd på hur Linné och hans gärning moderniserats för att bättre förstås av Internetålderns medborgare.
Linné som Mr Flower Power bland orange och knallrosa hippieblommor. Linné som teater. En Linnéträdgård i granit och stål på prestigefyllda brittiska Chelsea Flower Show.
”Kul partyspel” för unga på Internet. Dataspel i Linnés anda. Linné was here-graffiti i upptäcktsresandens fotspår runt om i riket.
Det behöver inte vara fel. Snarare kan det vara ett smart drag.
Linné var modern för sin tid. Jubileumssatsningen kan säkert delvis anklagas för populism. Men det kan vara välbehövligt att sätta en historisk person i relation till nutiden för att förstå det historiska avtrycket. Suddiga kopparstick, dammiga peruker och gammalmodiga skrifter i all ära – men de bidrar inte nödvändigtvis till att låta en bred, och delvis ganska ung, publik förstå Linnés betydelse.
Och Linnésatsningen innehåller även traditionella utställningar och föreläsningar i stor mängd för den som hellre lockas av det.
Carl von Linné var en mångsidig vetenskapsman: botaniker, geolog, zoolog, läkare, filosof och upptäcktsresande. På 1700-talet kunde vetenskapsmän fortfarande vara universalgenier.
Det mesta av Linnés verk är förbisprunget av århundradens samlade kunskap. Men två av hans huvudgärningar består: växternas sexualsystem och det system av namn som sorterade alla djur och växter.
Att världen än idag använder den så kallade binära nomenklaturen visar hur genialiskt systemet är. Linné gav alla växter och djur enkla tvåordiga benämningar i form av ett art- och ett släktnamn på universalspråket latin. De senaste årens kartläggning av DNA har visserligen revolutionerat kunskapen om vilka växter och djur som är släkt med vilka. Men den grundläggande uppbyggnaden består.
Förhoppningsvis kan jubileumsåret bidra till att levandegöra Linnés gärning och intressera nya generationer för naturvetenskap.
I en tid när många tonåringar vill bli dokusåpakändisar, popstjärnor, programledare, kändisbloggare, eller helt enkelt bara stormrika utan att röra ett finger, är en satsning som slår ett slag för den vetenskapliga nyfikenheten välkommen och behövlig.
Andra bloggar om: Linné2007, Carl von Linné, botanik, vetenskap, forskning, växter
04 januari 2007
[+/-] |
Tysk uppförsbacke |
Sydsvenskans ledarsida 4 januari.
Frågan är vilken börda som väger tyngst på förbundskansler Angela Merkels axlar – de svåra frågor som EU behöver lösa under vårens tyska ordförandeskap eller de enorma förväntningar som finns på att det tyska lokomotivet skall lotsa unionen mot en ljusare framtid.
EU:s ”att-göra-lista” är diger. Energipolitiken behöver få kött på benen, relationerna med Ryssland och Turkiet förbättras och det rättsliga samarbetet stärkas. Och unionen firar 50 år under dess kanske djupaste politiska kris.
Förbundskanslern har klokt nog gjort klart att förväntningarna bör tonas ner. För det första är förhandlingsutrymmet litet innan Frankrike valt ny president i maj och Storbritanniens Tony Blair fått en efterträdare strax därefter. För det andra behöver inte stora ordförandeländer vara mer effektiva än små. Ofta har små länder lättare att lägga prestigen och särintressena åt sidan för det gemensamma bästa.
För det tredje har inte alla potentiella kriser bragts i öppen dager än. Om en vecka lägger EU-kommissionen ett omfattande förslag till ”strategisk energiöversyn”, som bakom det torra namnet rymmer politiskt sprängstoff. Både kraven på fortsatt liberalisering och inställningen till kärnkraft, där det ryktas att kommissionen kommer att inta en positiv attityd, är djupt kontroversiella, inte minst i Tyskland.
Den som spår i turkisk kaffesump ser antagligen att det under det ganska Turkietkritiska Tysklands ledning kommer att gå relativt trögt att ge förhandlingarna med Turkiet en omstart.
Däremot kan relationerna med USA förbättras. Merkel vill skapa en gemensam transatlantisk investeringsmarknad, och som integrationsvän inser hon att ekonomiskt utbyte ofta leder till närmare politiskt samarbete. Om hon kan bidra till mindre kyliga politiska relationer över Atlanten vore mycket vunnet.
Tysklands viktigaste uppgift är dock att skissa fram alternativ för EU:s reformarbete, eftersom författningsfördraget sannolikt inte kan antas i sin nuvarande form.
Trots ledarskiftena i Frankrike och Storbritannien måste något hända i framtidsdiskussionen till i slutet av mars. Då skall EU:s stats- och regeringschefer på unionens 50-årskalas gemensamt och under högtidliga former uttala sig om vägen framåt, det vill säga enas kring just de konstitutionella frågor som man utan framgång försökt lösa de senaste åren.
Trots att författningsfördraget i Merkel har en stark försvarare, och EU i Tyskland alltid haft en stark pådrivare av integrationsprocessen, kommer dagens oenighet inte hux flux att förvandlas till total samsyn på tre månader. Men om framtidsdiskussionen inte går framåt alls riskerar EU:s stora högtid att utmynna i platt fall.
Det antika dramat hade sin deus ex machina, sin gudomliga ingripare. Men Angela Merkel är ingen sådan.
Nyckeln för att lösa den konstitutionella krisen har EU:s 27 medlemsländer – tillsammans.
Marianne Ekdahl
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: EU, Tyskland, ordförandeskap, Angela Merkel, författningen, konstitutionen, energi, USA, Ryssland, Turkiet
03 januari 2007
[+/-] |
EU sätts på prov |
Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 3 januari.
I Sofia och Bukarest grasserar EU-febern och de blå flaggorna med tolv stjärnor vajar i vinden. Äntligen har Bulgarien och Rumänien kommit in i den europeiska värmen. Förhoppningarna är stora.
Från Bryssel är pressen stor att båda länderna skall fortsätta sina reformer. Vägen mot EU har varit krokig, och alla medlemskapskrav har inte uppfyllts än. Inom flera områden behövs fortsatta ansträngningar. Kraven på de nya länderna är höga.
Men åtagandena måste vara ömsesidiga. EU måste till fullo ställa upp för sina nya medlemsländer. Hur unionen agerar i fallet med de fem bulgariska sjuksköterskor och den palestinske läkare som i december dömdes till döden för att ha smittat mer än 400 barn med hiv på ett sjukhus i Libyen kommer att visa om de nyaste EU-länderna behandlas som fullvärdiga medlemmar i klubben. Redan efter utvidgningen 2004 talades det om första och andra klassens länder.
Utrikeskommissionär Benita Ferrero-Waldner har försökt blidka Libyen med 2,5 miljoner euro för hivvård. Men Bulgarien kräver inte bara morötter, utan även piska i form av hot om sanktioner.
Libyen vill ha 10 miljoner euro för varje infekterat barn, underförstått för att dödsstraffen skall upphävas. Den utpressningen går sannolikt inte hem.
Men Libyen torde ha ett eget intresse av att benåda de dömda. Landet har de senaste åren ansträngt sig för att bli mer rumsrent, och det har gett resultat. FN:s sanktioner avskaffades 2003 och USA:s handelsembargo har upphört. Om dödsstraffen verkställs riskerar landet på nytt isolering.
Även EU har intresse av samarbete, vilket komplicerar det diplomatiska spelet. Om EU tar i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det gå stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.
Libyen har där en nyckelroll, och eftersom landet har mindre finansiellt och politiskt stöd från EU än flera av sina grannländer, är EU beroende av Libyens goda vilja.
EU:s insatser måste ses i ljuset av immigrationsfrågorna. Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter kunde stoppas.
Man kan hoppas att EU:s förpliktelser gentemot Bulgarien inte väger alltför lätt i jämförelse med unionens önskan om att stoppa flyktingströmmen. I så måtto är ärendet ett test på EU:s politiska vilja och utrikespolitiska förmåga.
I EU bör alla medlemsländer åka i samma kupé. Första klass, inte andra eller tredje.
Marianne Ekdahl
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: EU, utvidgningen, Libyen, aids, dödsstraff, invandring, Bulgarien
[+/-] |
Trendigt att ge bort pengar |
Det har blivit trendigt att ge bort pengar. I alla fall bland världens miljardärer, som tävlar om vem som kan samla ihop mest till välgörenhet.
Det uppger Ekot i ett reportage om den amerikanska webbtidskriften Slate , som varje år upprättar en lista på vilka rika personer som är mest givmilda.
Microsoftgrundaren Bill Gates och hans hustru Melinda har gett den nya filantropin sina mest välkända ansikten, tillsammans med världens rikaste man Warren Buffet, som tidigare i år gav bort drygt 200 miljarder kronor till välgörenhet.
Det spekuleras i om vågen av välgörenhet beror på att donatorerna kan göra skatteavdrag eller på att de helt enkelt vill bli kända.
Oavsett vilket måste nog filantropi räknas till ett ovanligt sympatiskt sätt att göra av med några överblivna miljarder dollar. Håll tummarna för att trenden håller i sig.
Publicerad på Sydsvenskans webb. Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: välgörenhet, Bill Gates, Microsoft, rikedom